Tyvärr måste vi meddela att Norr- och Västerbottens gemensamma Blåsfest 9 maj med sju orkestrar på scen ställs in. Vi kommer tillbaka 22 maj 2021 med full kraft! Tack till alla orkesterledare samt våra finansiärer.
Blåsfesten 9 maj- inställd!
ÖPPET BREV TILL REGERINGEN
Kulturskolor från fem län skriver öppet brev till regeringen i fråga om instrumentundervisning på skoltid. ”Prioritera samverkan mellan skola och kulturskola i ert regleringsbrev till Skolinspektionen”
I mars 2018 presenterade regeringen en nationell strategi för kulturskolan. Regeringens strategi lovade nationella insatser som skulle bidra till tillgänglighet och jämlikhet, ett brett och angeläget utbud, hög kvalité och god kompetensförsörjning. För många av oss inom kulturskolan var det en glädjens dag – äntligen sjösattes en politisk vilja för vår fantastiska verksamhet som så klart borde vara tillgänglig för varenda unge i landet. Efter detta har dessvärre den nationella utvecklingskurvan av kulturskolan pekat rakt ned. Skolinspektionens olycksaliga vite i Gislaved skapade ett gigantiskt problem som redan fått ödesdigra konsekvenser för barn och unga i flera av kommunerna i vårt upptagningsområde. ”Problemet” som skolinspektionen pekat ut som vitesunderlag är ett icke-problem skapad av byråkratiska kullerbyttor. I mer än 40 år har uppskattningsvis över 100 000 barn haft möjlighet till instrumentundervisning under skoldagen. Kulturskolan och den lagstadgade skolan har samexisterat, stärkt och dragit stora fördelar av varandra i decennier i över 150 kommuner i Sverige varav de flesta i landsbygd och glesbygd. Ni vet de där kommunerna där geografin får ditresande att hänfört dra efter andan och kollektivtrafiken är lika sällsynt som albinoälgar.
I Gislaved riskerade ett barn underkänt i ett ämne och orsaken som uppgavs var att eleven fått instrumentundervisning på ämneslektioner. Vitet på 500 000 kronor gjorde att Gislaveds kulturskola och grundskola bröt sin mångåriga överenskommelse om möjlighet till instrumentundervisning under skoldagen. Under höstterminen 2019 följde flera kommuner efter. Kulturskolorna fick inte längre erbjuda instrumentundervisning under skoldagen – något som tidigare skett på raster, håltimmar och med rullande schema. Följden har blivit att barn och unga i flera kommuner under innevarande läsår inte spelat något instrument alls på grund av dåliga kommunikationer, socioekonomiska förutsättningar som omöjliggör aktiviteter på kvällstid eller det faktum att instrumentlärarna från grannkommunen inte kan köra 10 mil på dåliga vägar in i fjällvärlden på kvällstid.
Att detta kan ske när regeringen ett år tidigare lanserat en sprillans ny strategi där målet är att främja en mer tillgänglig och jämlik kulturskola i så väl utbud som undervisning, är en gordisk knut av sällan skådat slag. Faktum är att i dag går Skolinspektionens uppdrag stick i stäv mot regeringens nationella strategi för kulturskolan. Den ena måste stryka på foten på bekostnad av den andra.
Ovanstående faktum måste, enligt vår uppfattning, regeringen ta på största allvar och agera på. Att ändra på skollagen är ett omständligt arbete, men däremot skulle regeringen i sitt regleringsbrev till Skolinspektionen kunna förändra förutsättningarna för hur skolinspektionen ska arbeta, tolka och möjliggöra samverkan mellan skola och kulturskola.
Uppfinningsrikedomen i många kommuner har varit stor genom årtiondena för att skapa den bästa tänkbara grogrunden för morgondagens medborgare och medmänniskor; att skapa grogrund för barn och unga att uppfylla sin yttersta potential. Detta har gjorts av skola och kulturskola ihop. Att lära, skapa, spela och vara kreativ stärker oss och får oss att växa och skapar förutsättningar för ett bättre lärande. Forskningen är tydlig; att spela ett instrument verkar gynnsamt för övrig inlärning. Det finns ingen motsättning som Gislavedsdramat verkar implicera utan det ena förutsätter det andra.
Vi vill att våra barn och unga ska få välja både ock! Gör detta möjligt!
Kulturskoleledare i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Dalarna och Gävleborgs län
RÖSTlägret 2020 – en succé!
”Att sjunga är att kasta ut sin själ till andra” säger hjälpledaren Julia Sundberg, Piteå efter länets första RÖST-läger 31 januari-2 februari 2020. I utvärderingen uppgav nästan samtliga deltagare att de känt glädje, haft roligt, att de kunde vara sig själv samtidigt som de kände sig som en del i en större gemenskap. Med andra ord L Y C K A ! Tack alla deltagare från Boden, Haparanda, Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Piteå och Älvsbyn
Jag sitter med sex lyckliga, men trötta sångpedagoger som pustar ut efter helgen där 40 deltagare från åtta kommuner tränat på scenisk närvaro, sång och mod. ”Detta har vi velat göra i många år, och nu blev det av, vilken grej!” bubblar Åsa Gustafsson, sångpedagog från kulturskolan i Luleå.
Övriga sångpedagoger som arrangerade lägret var Malin Huuva och Johanna Lindgren från Kalix kulturskola samt Annika Lindström, Sofia Löf och Thomas Andersson från Piteå musik- och dansskola.
VAD ÄR MENINGEN?
Krönika av Norrbottens kulturskolesamordnare Åsa Lundmark publicerad i Kulturskolan magasin 2020:1
Den 12-åriga tjejen står framför mig med ett instrumentfodral i ena handen och en enorm packning krönt av en knölig madrass i andra. I hennes ansikte syns förväntan, ängslan, upprymdhet och förlägenhet i en salig blandning – lägerfeeling de luxe. Jag vet att hon åkt över 20 mil enkel väg för att vara med på vårt regionala musikläger med 130 andra barn och unga. Hon är ensam deltagare från sin lilla kommun uppe i Norrbottens fjällvärld och ska för första gången spela i en orkester. Det slår mig plötsligt – här står meningen med mitt jobb. Orden har blivit kropp.
I Den Vidlyftiga Projektplanen står många ord, men inget om henne. Det står inget om hennes upplevelse av att få musicera för första gången med folk som spelar samma instrument. Det står inget om känslan av att spela i en gigantisk orkester. Det står inget om kraften i avslutningskonserten som spelar brallorna av oss alla två dygn senare som hon antagligen kommer minnas långt ut på sin ålders höst. Det står inget om hur det här kommer att påverka henne idag, i morgon eller om 20 år. Ändå står hon här framför mig.
Förstå mig rätt; Den Vidlyftiga Projektplanen är fylld av ambitiösa, välformulerade och finansieringsanpassade fina ord och meningar. Bakom rubriker som syfte, mål, handlingsplan och mätbara resultat ligger åratal av drömmar, arbetstimmar, möten, hopp och förtvivlan. Men någonstans längst vägen händer miraklet. Orden genomgår en metamorfos och blir mänsklig handling. Miraklet stavas ”människor som bara gör”.
Kulturskoleansvariga i var sin glesbygdskommun kommer överens om att dela på en pedagogresurs. Någon fixar låneinstrument som transporteras över kommungränsen till en ivrig tjej. En kulturskolepedagog kör med nitisk plikttrogenhet till grannkommunen en gång per vecka oberoende av snöstorm och sömniga renhjordar. Barnet som oförtrutet tragglar och vill. Andra kulturskolepedagoger planerar lägret, skickar partiturer och köper karameller till lägerkiosken. Kulturföräldrar tar nattpasset i de överfulla klassrummen på lägergården. Mor- och farföräldrar gråter på den pampiga avslutningskonserten där 130 unga människor framför Pomp and Circumstance som om livet självt står på spel.
I våra kulturskoleverksamheter får barn- och unga med sig något ovärderligt långt bortom uppdrag, projektmål och mätbara resultat. I vår verksamhet får barn och unga bli berörda i sitt innersta och beröra andra. I vår verksamhet får en uppleva och delta i något större än sig själv. I vår verksamhet tränas en – på riktigt – i konsten att vara människa.
Mät det den som kan.