Krönika av Norrbottens kulturskolesamordnare Åsa Lundmark publicerad i Kulturskolan magasin 2020:1
Den 12-åriga tjejen står framför mig med ett instrumentfodral i ena handen och en enorm packning krönt av en knölig madrass i andra. I hennes ansikte syns förväntan, ängslan, upprymdhet och förlägenhet i en salig blandning – lägerfeeling de luxe. Jag vet att hon åkt över 20 mil enkel väg för att vara med på vårt regionala musikläger med 130 andra barn och unga. Hon är ensam deltagare från sin lilla kommun uppe i Norrbottens fjällvärld och ska för första gången spela i en orkester. Det slår mig plötsligt – här står meningen med mitt jobb. Orden har blivit kropp.
I Den Vidlyftiga Projektplanen står många ord, men inget om henne. Det står inget om hennes upplevelse av att få musicera för första gången med folk som spelar samma instrument. Det står inget om känslan av att spela i en gigantisk orkester. Det står inget om kraften i avslutningskonserten som spelar brallorna av oss alla två dygn senare som hon antagligen kommer minnas långt ut på sin ålders höst. Det står inget om hur det här kommer att påverka henne idag, i morgon eller om 20 år. Ändå står hon här framför mig.
Förstå mig rätt; Den Vidlyftiga Projektplanen är fylld av ambitiösa, välformulerade och finansieringsanpassade fina ord och meningar. Bakom rubriker som syfte, mål, handlingsplan och mätbara resultat ligger åratal av drömmar, arbetstimmar, möten, hopp och förtvivlan. Men någonstans längst vägen händer miraklet. Orden genomgår en metamorfos och blir mänsklig handling. Miraklet stavas ”människor som bara gör”.
Kulturskoleansvariga i var sin glesbygdskommun kommer överens om att dela på en pedagogresurs. Någon fixar låneinstrument som transporteras över kommungränsen till en ivrig tjej. En kulturskolepedagog kör med nitisk plikttrogenhet till grannkommunen en gång per vecka oberoende av snöstorm och sömniga renhjordar. Barnet som oförtrutet tragglar och vill. Andra kulturskolepedagoger planerar lägret, skickar partiturer och köper karameller till lägerkiosken. Kulturföräldrar tar nattpasset i de överfulla klassrummen på lägergården. Mor- och farföräldrar gråter på den pampiga avslutningskonserten där 130 unga människor framför Pomp and Circumstance som om livet självt står på spel.
I våra kulturskoleverksamheter får barn- och unga med sig något ovärderligt långt bortom uppdrag, projektmål och mätbara resultat. I vår verksamhet får barn och unga bli berörda i sitt innersta och beröra andra. I vår verksamhet får en uppleva och delta i något större än sig själv. I vår verksamhet tränas en – på riktigt – i konsten att vara människa.
Mät det den som kan.