Läs kulturskolesamordnare Åsa Lundmarks krönika från Kulturskolan Magasin 2020 nr 3
I den nystartade Facebook-gruppen Distansundervisning Kulturskola Sverige sjuder det av aktivitet bland de nära 2 000 medlemmarna. Det tipsas om slutna streamingkonserter, gratisappar, vloggar och smörpapper runt lampor för mindre blänk i notpapper. Hashtagggar som #fredagsdanspåkulturskolan trängs med tips för drama- och dansövningar på distans; tomtesmyg, dörren och dansbingo fungerar enligt uppgift utmärkt. Parallellt diskuteras juridiska spörsmål med distansundervisning. När ni läser detta står vi inför terminsavsluten och jag är helt övertygad om att kulturskolelärarna jobbar febrilt med häpnadsväckande kreativitet för att hitta lösningar.
Våra verksamheter har blixtsnabbt slagit om utifrån nya förutsättningar och detta ger mig hopp för framtidens kulturskola. Förändring är ett naturligt tillstånd, det har vi erfarit under senaste tidens extraordinära Coronaomständigheter.
Kulturskolan är den största offentligt finansierade kulturverksamheten för barn och unga i Sverige. Kulturskolorna vill bidra till social och kulturell utveckling, mångfald och det livslånga lärandet för individen så väl som för vårt samhälle. Fundera på dessa två meningar ett ögonblick. Det är en viktig samhällsbärande vision samt ett tungt ekonomiskt mandat och vi behöver fundera noggrant på följdfrågorna som uppstår.
Vem ska bestämma våra former och vårt innehåll? Skattebetalarna? Politiker? Ett virus? Barn och unga själva? Pedagogerna? Cheferna? Eller alla tillsammans?
Vad ska vår verksamhet innehålla? Traditionsbevarande i form och innehåll? Nya former som ger plats för nytt innehåll och nya ämnen? Ska vi jobba med siktet inställt på svenska högtider eller ska vi även jobba med eid och nouruz?
Vilka är vi till för? De som generationsskiftas in i kulturskolan eller alla?
Kulturskolorna har i princip monopol på barn och ungas kulturutövande idag. Vi är, som sagt, den största offentligt finansierade kulturverksamheten för barn och unga i Sverige. Detta får mig osökt att tänka på Nokia, Kodak, Facit och missade tågavgångar. Dessa forna giganter missade smartphonetåget, tåget för digitalt foto och film samt det elektroniska miniräknartåget. Det blev deras undergång. Många tror att det var just monopolställningen som var deras största problem, de körde på i gamla hjulspår och gjorde sånt de alltid gjort. Låt oss inte göra samma misstag. Vi måste lyssna på vad barn och unga vill ha och anpassa oss. Corona har gett oss chansen att börja återuppfinna oss själva. Låt oss ta den! Och glöm inte: Förändring är ett naturligt tillstånd.